BloggTOPPEN!
Blogg
TOPPEN!

Tack!

 
Tack alla ni som förgyllt mina dagar de här snart två åren som jag bloggat här! När jag började hade jag ingen aning om att det skulle bli så här roligt och att så många skulle hitta till mig. Nu är det dags att dra vidare på nya äventyr och min nya blogg hittar ni här. Den heter fortfarande Queen of Kammebornia men webadressen är kammebornia.se. Den nya bloggen kommer också att fungera som hemsida för Kammebornia. Den här bloggen kommer att ligga kvar som ett arkiv. Jag hoppas ni vill följa med!
 
Varmt välkomna!

Julgransplundring

 
Det är Tjugondag Knut och vi har haft julgransplundring. Alla kulor och änglar och ljushållare och andra tjafsmojskrusiduller är varsamt nerpackade i silkespapper och kartonger. Vi har just avslutat vår femte jul tillsammans, vår fjärde i samma hus, och det blir ju bara bättre och bättre. Jag tycker det är så romantiskt att få packa ner våra tomtar och änglar tillsammans och minnas en fin jul som blev precis som vi ville ha den. 
 
Idag på Tjugondag Knut tar vi inte bara farväl av julen för den här gången utan även av bloggen så som den ser ut just nu. I morgon startar min nya blogg och jag kommer att lägga ut det första inlägget tidigt på morgonen. En länk till den nya bloggen kommer självklart att finnas här och den här gamla bloggen kommer att finnas kvar som ett arkiv. Jag hoppas att ni följer med mig på mina nya äventyr! Vi ses i morgon!
 
 

De sista pepparkakorna

 
Nu är nästan allt julgodis slut och jag vet inte om vi äter sakta eller om jag har gjort väldigt mycket julgodis, men jag tror på det senare. Innan jul hittade jag tre tallrikar i olika storlekar som passade perfekt att göra ett kakfat i tre våningar av. Dessutom passar det så fint till mormors gamla kaffeservis som vi använder flitigt. Jag såg den aldrig hemma hos henne så länge hon levde, men hittade den på vinden när jag städade ur hennes hus. Jag tycker att den är fantastisk och jag tänker på henne varje gång vi dukar fram hennes koppar, även om hon inte använde den själv. Jag vet inte om ni tröttnat på knäck och kola? Jag lägger de sista pepparkakorna i filen på morgonen och tycker att en sista chokladkola eller knäck är väldigt gott till kaffet. Och vackert porslin tröttnar jag aldrig på. Men idag packar vi ner julen för det är tjugondag Knut.
 
Men mest jobbar jag för fullt tillsammans med Fru Sederblad för att få allt färdigt till i morgon för då ska ni få se den nya bloggen!
 
 

Allt är fruset

 
Världen är vit och allt är fruset. Småfåglarna trängs i kärven och hönsen rotar runt i halmen. Sigge vill gå ut men det får han inte. Och i trädgården ligger det ett snötäcke på allt som vi glömt ute. Jag tycker om att det blir ljusare när snön kommer, Och jag tycker den är vacker när solen skiner och det glittrar. Men jag är inte mycket för vinter. Jag bara fryser. Det spelar ingen roll vad jag gör riktigt. Ullkläder, brasor, varm choklad, filtar och böcker i soffan. Det är mina verktyg att hantera vintern. Och dem tycker jag ju om. Jag har lärt mig att inte vara arg, att inte vara irriterad. Vintern är ju här ändå. Och om jag tar fram mina verktyg blir det så bra det kan bli och det är fint. Men jag vill ha värme, ljus och jorddoft om jag får välja. Inte kyla och halka. 
 

Natten får dagen att bli till

 
King of Kammebornias gästblogg:
 
Jorden är tung och fuktig. Stjärnorna jag ser lyser upp natten och månen reflekterar solen. Du sover bredvid mig och ditt hår sprids ut över kudden. Du drömmer. Du drömmer förhoppningsvis snälla drömmar för du andas lugnt. Jag hör tupparna som gal mitt i natten. Jag ser trädens mörka grenar som är nakna. Kakelugnen är varm och jag vet att jag ska få vara bredvid dig i flera timmar nu. Jag brukar tänka så, att natten är lång och att vi är i en skyddad värld du och jag där skogsandarna sveper runt huset och tiden är lugn. Jorden driver runt i en hastighet av 40 300 kilometer i timmen och vi sitter fast av dragningskraften men i dina drömmar är du inte fast. Dina drömmar är ibland svåra och du vaknar och är ledsen och berättar vad som hänt. Jag försöker trösta dig och dina känslor är likadana som om det du drömt hade hänt på riktigt. Ibland drömmer du om vårt gemensamma barn som inte fick leva. Hans grav är utanför fönstret. Han är nära. Jag håller min hand på din panna och jag ska ge dig frukost imorgon som du kanske fotograferar för fotograferar gör du alltid. Natten är en bra tid. Natten skyddar och får dagen att bli till. Jorden är kall och himlen är stjärnmålad och du sover igen med lugna andetag och jag tänker att nu ger drömmarna dig ro.
 
//King of Kammebornia

Januarisöndag

 
Det är januarisöndag och kallt ute men inne brinner det i alla kakelugnarna. Vi äter upp julgodis och pepparkakor och jag bjuder prinsessan på varm choklad. Barnen går ut och åker pulka och kommer in igen och klappar katten.   Och nu ska vi se den sista delen av Kråkguldet och dricka stora koppar med te. Det är fina grejer en januarisöndag. 
 
 
 
 
Pralinfatet visar sig vara oumbärligt och jag vill göra fler sådana små. Jag tog udda loppisfat och pinnar från Kakfateriet. Så måste man hitta någon mer eller mindre frivillig som vill borra också förstås.

Jag fortsätter sticka

 
Jag fortsätter sticka vantar från den underbara boken där jag hittade Ella vantar. Vantar för alla årstider. Nu är det min tur att få ett par. Vilken tur jag har. 
 

Vera och veden

 
Snön har kommit till Kammebornia och kylan med den. Det knastrar i kakelugnarna och vedspisen och vi bär in mer ved varje dag. Vera står på verandan och spanar. Hon är silkeslen och snäll och värper underbara ägg mitt i vintern. Vi går in till brasorna och Vera går till tipin och Doris och Märta och de andra. De gillar inte snö. Förutom Sigge, han har gått omkring för sig själv mest hela dagen och sprätt snö när de andra suttit inne i tipin och kalasat på brödsmulor och hönsmat.
 
 
 

Second breakfast

 
Hoberna i Sagan om ringen tycker om många frukostar och blir oroliga när Aragorn inte verkar ha hört talas om second breakfast. Hos oss blir det ofta second breakfast. I alla fall för mig och Dennis. Han väcker mig med frukost på sängen och sen när vi vaknat sakta med vår frukostbricka kan vi gå upp och göra brakfrukost till resten av familjen när det är helg. Och då sitter vi tillsammans och te övergår i kaffe, frukost övergår i fika. Det är skönt att det är helg efter den första vardagsveckan efter jullovet. Alla är trötta och sover länge. Vi äter den första frukosten i sängen, Dennis eldar i vedspisen och jag somnar om och sedan steker jag french toasts, med och utan nutella. Och köket är fullt av planer och prat och smulor och snart är lillebror och jag ensamma kvar bland länsade fat. Dennis skjutsar ungdomarna till torget för att de ska demonstrera mot nedskärningarna på det estetiska programmet på gymnasiet. Jag blir så arg att jag nästan spricker av politikernas okunskap och ignorans och så stolt att jag nästan spricker över våra barn som engagerar sig. 
 

Där vattnet aldrig fryser

 
Jag började min morgon med att sätta mig på frukostbrickan med te och filmjölk just när jag klätt på mig. Sen fastnade jag med håret i säkerhetsbältet så hårt att jag trodde att allt hår skulle trilla av. När jag kom till ateljén hade jag glömt nyckeln hemma. Dennis och Gabi räddade mig och blev dagens superhjältar. Snart är den nya hemsidan och bloggen klar, snart kommer snön, snart sitter jag hemma framför brasan och tänker att det är skönt med fredagkväll. Och hur kallt det än ska bli är det skönt att veta att källorna vi får vårt goda vatten ifrån aldrig fryser. 
 
 
 
 

Tre kakfat och en termos

 
Du väcker mig med en kopp te på morgonen. Det är så skönt att vakna lite sakta. Jag minns inte hur vi kommer in på samtalsämnet kakfat och termosar men ganska snart är vi igång och skämtar om nya bloggnamn. Jag tror det börjar med att du säger något ironiskt om alla kakfat som står här och där i vårt hem. Kanske den nya bloggen ska heta Tre kakfat och en termos, säger jag med huvudet fortfarande halvt i kudden. Ja, svarar du allvarligt, nästan lite irriterat, eller varför inte Trettiosju kakfat och tvåhundranittiotre gamla termosar?
 
Nu har jag satt mig upp för att dricka mitt te och jag skrattar så tårarna rinner. Jag ser mitt oumbärliga vattenglas på nattduksbordet och säger att annars kanske den kan heta Tre glas vatten? Kanske det, svarar du. Eller Kissa lika många gånger. Jag har svårt att behålla teet där det ska vara när jag skrattar. Jag har väckt barnen men de verkar inte vara vakna, säger du. Det kanske den kan heta.
 
Jag föreslår att bloggen ska heta Tre kyssar och ett mögligt badrum. När vi har skrattat klart kommer lillebror in till oss och undrar varför vi skrattar. Kanske vaknade de i alla fall av våra skrattattacker. Det var ju bra. För snart går skolbussen och dagen börjar. Det är fint att få börja med ett skratt och en kopp te. Ett skratt och en kopp te, det kanske vore något. Nej, den nya bloggen ska heta Queen of Kammebornia så klart, precis som den gamla vanliga. Och nästa vecka får ni se den. 

Att vara vi här och nu

 
Barnen kommer till mig i ateljén efter skolan och du kommer och hämtar oss så att vi kan åka hem i mörka januarikvällen. Vi hämtar ett barn till på vägen hem och vi får vänta en stund på honom. Vi sitter tillsammans i bilen och väntar. Det är mörkt och gatlampornas sken återspeglas i den våta asfalten. Vi åker hem men Ella ser ett konstigt lyse i diket på motsatt sida av vägen. Det är en 90-väg på landet utan vägren, utan lampor, med djupa diken. Du stannar, sätter på varningsblinkers och springer ut för att se vad det är som lyser. Du hittar en bil som voltat, som står på sidan nere i diket och inne i bilen är det mörkt men du hör en kvinna skrika. Du hämtar mig och en ficklampa. Andra bilar stannar. Någon ringer 112. Du får upp bildörren och hon reser sig. Hon står på passagerarsidans sidoruta och hon är chockad så klart och talar osammanhängande. Jag håller om henne och vi försöker tala lugnande och se om hon är skadad. Hon har bromsat för hjortarna som springer över vägen på samma ställe varje kväll och bilen har voltat flera varv och kastats ner i diket på andra sidan. Hon har haft änglavakt. Du håller upp bildörren rakt upp mot himlen så att hon kan luta sig ut genom sidorutan på förarsidan. Om du inte skulle hålla upp dörren skulle den falla igen. Hela bilen är bucklig och de rutor som inte är helt trasiga har spindelnätsmönster av sprickor. Ambulansen och brandbilen kommer och vi lämnar över. Vi går tillbaka till bilen och våra barn som står i diket på andra sidan och är oroliga men lugna. Det är bilar och lampor som blinkar överallt men inte en enda hjort. Vi åker hem. 
 
Du tänder en brasa och lagar mat. Jag pratar med barnen och vi kramas. Jag måste dricka äppeljuice och vira in mig i en filt för jag är skakig och ledsen och glad på samma gång. Vad bra att Ella såg ljuset. Vad bra att hon överlevde. Vad fint att du kunde få upp dörren och att jag fick hålla om henne. Om vi inte hade väntat på vår son hade vi åkt tio minuter tidigare och då kanske det hade varit vi. Men nu var det inte vi och nu är vi hemma och vi hoppas att det aldrig ska hända igen och vi äter din goda mat och vi dricker kaffe och tänder ljus och har det fint tillsammans. Men återigen har vi blivit påminda om livets skörhet. Om hur lätt och snabbt allt kan tas ifrån oss. Och de tankarna måste få finnas där ett tag och vi måste få prata om det ett tag. Det vackra är tacksamheten och glädjen över att få finnas. Att vara vi här och nu.

Doris och Sigge

 
Vi väntar på snö och kyla och Dennis bär ved och förbereder huset inför helgen som ska bli kall. Jag fortsätter jobba med den nya hemsidan och bloggen tillsammans med Angela och tycker att ateljén är en underbar plats att vara på. Hemma i trädgården går tupparna och hönorna omkring och tänker antagligen inte mycket på varken hemsidor eller snö eller kyla. De bara är. Och Sigge hoppar på Doris just när jag var säker på att han var kär i Vera. Men jag antar att de inte fungerar så för dem. Kär eller inte kär. Det blir så konstigt när vi projicerar våra känslor och tankar på djuren. Och Vera verkar inte ledsen. 
 
 
 

Den första vardagen

 
Den första vardagen på en mindre evighet går mot kväll och en lång lista med måste- och bordesaker har blivit lite kortare. Angela är en ängel, det hörs ju på namnet förresten, och Dennis ger mig massage och dessert efter lunchen. Jag känner mig lyckligt lottad att ha fina människor i mitt liv. Jag förundras över hur många blanketter och fönsterkuvert det finns och jag jobbar med den nya hemsidan och bloggen och sitter i ateljén för första gången efter min operation. Bakom min spetsgardin med doften av kaffe. Nu samlar vi ihop barnen och åker hem och kanske somnar jag tidigt för ovanlighetens skull.