Queen of Kammebornia

Ibland går frukosten över i förmiddagskaffe när det är lördag och vi sitter i trädgården med alla fröpåsar och planer och tupparna gal och solen skiner och åskan mullrar på avstånd. Sen hör vi göken gala. I väster. Västergök är bästergök och alla örter som har dött under snön ska bytas ut och snart ska det gro och spira överallt. Jag vill ha ringblommor, krasse och solrosor lite överallt och blommor blandade med grönsaker och eterneller hos Mio och frilandsgurka och tomatplantor i drivbänken och luktärter som blommar och doftar och inte en enda mördarsnigel någonstans. 

 

 

 

Jag brukar öppna dörrar åt drottningen, alltså min drottning, och jag tycker om att göra det och jag vet att hon också tycker om det. Jag bär matkassarna från Ica och jag drar gärna ut stolen åt henne när vi är på restaurang och jag hjälper henne med jackan eller ger henne en tröja när hon fryser. Jag brukar göra te precis innan hon säger att hon vill ha det för det behöver man ju inte vara Einstein för att räkna ut eller hur? Och jag lägger på henne en filt om hon ser frusen ut. Det här låter väl inte så konstigt, eller gör det? 

Jag har märkt att det inte är okej alla gånger att vara gentleman för det kan uppfattas som att jag uppmuntrar det rådande patriarkatet eller att jag vill visa mig starkare än Pia och på det sättet ha makt över henne. Jag har funderat och rannsakat mig själv många gånger om jag gör fel men så länge Pia tycker att det är fint och bra att jag gör så här så tänker jag fortsätta med det.  För mig är det här ingen uppoffring och det är inte heller något statement att Pia inte skulle klara sig själv utan att ha en man som gör dessa saker, jag gör det för att jag vill, för att jag älskar henne och jag märker att hon blir glad.

En gång när vi skulle gå på Dramaten träffade vi av en slump två tjejkompisar till Pia som skulle se samma föreställning som vi. Vi satte oss tillsammans och skulle ta något att dricka. Jag erbjöd mig att gå och köpa det alla ville ha ifrån baren men jag fick inte göra det för det skulle de göra själva. Jag kände mig lite dum som frågade och sen kände jag mig ganska gammal faktiskt. Jag har undrat om jag skulle ha gjort likadant om kompisarna var män istället för kvinnor och kanske skulle jag då betett mig annorlunda men det kan ju också bero på personligheter. 

Jag känner för första gången i mitt liv en så stark och vacker kärlek till en människa att jag även ser rött om någon är dum emot henne. Det är liksom min fru och det finns en gräns för hur man får behandla henne. Jag har läst att Alex Schulman har fått en massa kritik för att han skriver vackert om sin fru och att han till och med tycker att hon är vacker när hon kräks och att han då gör henne till ett objekt, som om kvinnor bara ska vara snygga och behaga mannen, men då får dom som kritiserar honom även skjuta mig för jag tycker att allt är vackert med min fru och så är det bara. 

Det finns egentligen inget fult med någon människa, vi har en kort stund som människor i den här världen och väljer vi att tycka att allt är fult så blir det fult men vi är alla lika sköra och utlämnade och det gör oss alla lika vackra. 

Ja kanske inte orcherna i Sagan om Ringen då, för Pia säger att dom är rakt igenom onda, elaka och fula, men det finns säkert någon som älskar orcher också.

Jag var inte så bra i början av vårt förhållande så det är faktiskt paybacktime för mig och förresten så gör Pia så himla mycket för mig. Är det inte kärlek kanske, när hon till exempel alltid fyller på min dosett med alla tabletter som jag måste ta eller när hon alltid ser till att vi kommer rätt när vi reser för att jag är hopplös på att hitta eller att hon bakar världens godaste kanelbullar bara för att hon vet att jag avgudar dem. Så jag fortsätter öppna dörrar åt Pia och åt alla faktiskt och till och med kanske åt en och annan orch också.

King of Kammebornia

 

Jag kände mig aldrig vacker innan jag träffade dig. Aldrig riktigt vacker. Eller bra eller fin. Jo, inför mormor och morfar och mina nära vänner. Morfar kunde konsten att få mig att känna mig vacker. Att glittra mig glad. Men inte helt nära. Inte hemma var jag inte vacker. Hemma kände jag mig inte fin. Jag kände mig alltid klumpig och fel och ful. Och jag fick aldrig höra att jag var fin. Inte på riktigt. Jag skämdes för mig själv. Så träffade jag dig och allt blev vackert. Du, jag, kärleken och världen. För du ser mig som den jag vill vara, som den jag själv upplever mig vara. Du ser mina tankar och känslor och de speglar sig i mitt ansikte och i min kropp. Att få känna sig vacker. Inifrån och ut. Det är fint. Och det handlar inte om skönhetsideal och perfektionism och smink och yta och vikt. Det handlar inte om att vara fången i ett utseende utan mer om att se ut som man mår och känner och blir bemött. När jag känner mig som fulast, tröttast, klumpigast och tråkigast kan du komma fram till mig och stryka undan håret från min kind och säga -Gud, vad du är vacker. Och jag vet att du menar det. För du ser mig. Du ser min kärlek till dig och du älskar mina tankar och mina känslor och min själ och de råkar befinna sig i den här kroppen men den är inte viktig egentligen. Det är väl det som menas med att skönhet kommer inifrån. Den man älskar är vacker oavsett skönhetsideal och veckotidningsbilder och förväntningar. Jag växer av dina komplimanger. Jag blir vacker av dina ord och handlingar. Kärleken gör oss vackra. Och vi måste börja med att älska oss själva. Att vara snälla mot oss själva. För först då kan vi vara bra för andra och bli älskade av andra. Att verkligen få duga som man är. Det är viktigt. För mig handlar det om vackerhet. Att våga vara vacker. Och det finns inget facit till vacker. Vackerhet handlar om allt. Om tankar och känslor och ord och handlingar mer än om midjemått och kroppsbehåring och puder. Men ofta hör jag nu för tiden att vi inte ska ge eller ta emot komplimanger om vårt utseende för att det bara befäster de patriarkala strukturerna och kvinnans eviga jobb med att behaga mannen med sitt utseende. Och så klart ligger det något i det. Om man delar på insidan och utsidan och gör utsidan ytlig så ligger det mycket i det.

 

Men jag vill inte dela upp utsidan och insidan! De hör ju ihop. Och jag blir ofta glad av någons glittrande ögon och då vill jag kunna säga till den personen att jag blir glad och jag vill kunna säga att hon eller han är vacker för det kommer ju inifrån, det där glittret. Det gör hela människan vacker. Och det sprider goda spiraler för om man får höra fina saker blir man glad på insidan och då syns det på utsidan. Så allt hör ihop. Och just när jag träffat den man jag älskar och vill leva nära hela långa livet, just när jag känner mig vacker, efter 40 år, så vill jag få göra det. Jag vill vara i det nu och inte skämmas mer. 

 

 

 

 

Jag sitter hos tandhygienisten och är lika rädd som vanligt. Jag håller andan och har ont i magen som vanligt. Men jag har inga hål. Som vanligt. Ändå är jag lika säker på att jag gjort något fel som när det kommer en polisbil. Varje gång jag ser en polis tror jag att jag har glömt hjälm eller bälte eller pass eller något annat viktigt fast jag kanske bara går helt random på stan. Varje gång jag sitter hos tandhygienisten eller tandläkaren skäms jag för att jag tror att det ska synas att jag bara använt tandtråd två gånger sista halvåret och säkert syns det att jag ätit choklad och druckit kaffe också. Och kanske syns det att jag var uppe väldigt sent igår och att jag inte diskat frukostdisken eller plockat bort kattens döda mus från trappan heller. Så fort jag kommer in i den sterila byggnaden med alla lysrör och vassa instrument intar jag en lågstatusroll som jag aldrig gör annars. Jag är tyngd av Luther och ett offer som skäms och ber om ursäkt för sådant som jag annars kan skratta högt åt och stolt prata om. Snusar du? Röker du? och en massa andra för mig absurda frågor svarar jag på och fast jag varken gör det ena eller det andra, och aldrig har gjort, blir jag nästan osäker där under speglarna med hakklappen på bröstet. Sen bedyrar jag hur mycket och ofta jag ska använda tandtråd varenda dag från och med idag och för alltid, så innerligt att jag nästan tror mig själv, innan ämnet tandtråd ens kommit på tal.

 

När hon som antagligen undrar varför jag pratar hysteriskt om tandtråd, och som jag av någon outgrundlig anledning just nu tror ska avgöra hela min framtid, går ut med röntgenplåtarna och jag blir ensam kvar där i stolen med pappershakklappen runt halsen och lampan i huvudet ser jag rakt ut i korridoren. Mitt emot mitt rum är dörren öppen till ett annat rum med en annan stol. I den stolen sitter en kille i jobbarbrallor. Han ser tuff och snäll ut på samma gång. Han har också blivit lämnad med pappershakklapp runt halsen och för en sekund möts våra blickar och vi ler. Sen måste jag titta bort för annars kanske jag skrattar på mig åt den dråpliga scenen som jag själv är en del av. 

 

Du kommer och hämtar mig och vi åker för att fylla luft i sommardäcken. Jag berättar om den där stunden med hakklapparna, jag med min klänning och han med sina jobbarbrallor och vi fantiserar vidare om dregel, blodstänk, konstiga slangar i mungipan kontra värdighet och vi skrattar tills vi tappar andan. Då upptäcker vi skillnaden med all luften i däcken och du undrar om du kanske fyllde i för mycket luft och utropar med ditt förvånade, entusiastiska tonfall och ett fantastiskt pokerface att det känns som om vi helt plötsligt har en jeep (fast det fortfarande är en liten Mazda). Ja, eller monstertruck, säger jag glatt och vi sträcker på oss och låtsas att vi sitter jättehögt upp bara för att vi har så mycket luft i däcken. Ibland kan vi inte sluta skratta när vi är ute och åker bil och antagligen skulle ingen annan förstå det roliga men på våra kinder rinner tårarna av skratt och när vi kommer hem låtsas du binda fast bilen för att den inte ska sväva iväg nu när det är så mycket luft i däcken.

Lite tankar och råd utifrån erfarenheter som kammebornsk djurskötare:

 

1. Mata aldrig dina tuppar med risotto på gräsmattan om du inte är säker på att de tycker om det för annars kommer det att se ut som om någon kräkts på gräsmattan och risken är stor att du trampar i det.

 

2. Om katten har fjädrar på huvudet kan man gissa att han leker indian men det är troligare att han tagit en fågel.

 

3. Om du mot förmodan har damm och spindelnät i taket kan du öppna fönstret och släppa in ett bi. Då är chansen stor att en dammtuss fastnar i en spindelnätstråd som i sin tur fastnar i biet och då kan biet flyga runt med tråden och dammtussen efter sig som ett sådant där flygplan med reklamvimplar i linor efter sig som flög över marknaden när jag var liten. Sen kanske biet flyger ut genom fönstret med sitt släp.

 

 

Pestskråpen breder ut sig i vårskogen och snart är bladen stora som paraplyer och höga som halvstora barn och blommorna vissnar. Men just nu i maj är blommorna som rosa klubbor och hela marken är full på väg ner till källorna. Pestskråp är en gammal medicinalväxt och på medeltiden trodde man att den kunde bota pesten. Det är vackert att gå barbent bland blommor och blad, höra fågelsång och porlande vatten och tänka att jag får vara med om det här i år igen. Tillsammans med dig. Det är så fint att det gör ont faktiskt.

 

 

 

 

Vi har vänner som har Schiller på flygeln och tantlampor i trädgården. I träden, på borden, lite överallt. Det är alldeles fantastiskt underbart. Vi har andra vänner som har krokodiler och fiskar i dammen och muminmuggar här och där. Det är också alldeles fantastiskt underbart. Jag tycker så mycket om att vara där. Det är som hemma fast annorlunda. Det är som en saga och en lek och ett skratt. Och bara för att vi kan gråta tillsammans när vi behöver och hjälpa varandra och finnas för varandra i nöd och lust, kan vi ha så roligt tillsammans och vara så trygga med varandra. Och när vi planerar en fest tillsammans känns det som om nästan vad som helst kan hända. Dykare i poolen, Batman i trädet eller Pippi på verandan. Jag är rik på det som kallas vänskap, på det som kallas fantasi och på det som kallas skratt. Och bara för att man aldrig träffat den riktiga Batman behöver väl inte det betyda att han inte finns eller?

 

Tänk att jag kan bli så glad av en gul Kockumskanna och en prickig kopp! Och ingen annan än jag ville ha den gula kannan för 55 kronor på loppisen den där dagen då jag hittade alla kakformarna och vi skrattade i kapp och jag mindes mina tonårstårar. Och jag ville ha den fast jag redan hade en röd. Riktigt härlig ful-lycka!

 

 

Jag går ner till källorna som alltid bubblar och aldrig fryser och det är fågelsång och vindsus och jag känner mig lycklig. Jag har läst om äkta lycka och om ful-lycka. Malin Wollin beskriver skillnaden som att äkta lycka är till exempel när hon ligger stor och klumpig och gravid i grunt varmt vatten i sommarsolen i Kalmarsund och känner sig genomlycklig och ful-lycka är glädjen när man budar hem något på Tradera eller mumsar godis eller ser en fantastisk tv-serie. Vilken stund kommer man ihåg när man blir gammal? Den där varma känslan av lycka i vattnet nära sitt barn eller den med ena handen i godisskålen och den andra på tangentbordet? Jag tycker det är en fantastisk beskrivning. Mia Skäringer skriver om lyckofasaden som breder ut sig i världen och hur hon inte vill vara med. Hur hon tycker att människors sårbarhet är så mycket sexigare än stora vulgära gapflabb. Och jag kan bara hålla med. Ibland känns det som om störst och dyrast altan vinner och de finaste märkeskläderna och semestern längst bort. Och jag tänker att den där lyckofasaden mest handlar om ful-lycka, om materiell lycka, om pengar och saker man kan köpa för pengar. 

 

Jag tänker att som alltid handlar det om balans. Ful-lyckan behöver inte vara ful. Om vi börjar skämmas mår vi bara dåligt. Jag tycker om att bli glad för vackra saker. För ful-lycka. Vi går ju omkring här på den här vackra jorden i de här kropparna och här tar materia så stor plats och det finns så mycket saker. Jag tycker om att ha vackra saker omkring mig och jag mår dåligt av fula.

 

Men den äkta lyckan, låt oss kalla den fin-lyckan, finns i kärleken och vänskapen och gemenskapen med dem man tycker om och med universum. Fin-lyckan är så mycket större än ful-lyckan men får oftast inte lika stor plats. Jag tror att den bästa balansen är mer fin-lycka och lite mindre ful-lycka. Så att ful-lyckan inte tar över och kväver fin-lyckan. För den måste få komma först, den måste få ta störst plats. Annars kanske vi går vilse i all ful-lycka och missar storheten i det lilla, de där oaserna av frid, de där stunderna som blir till minnen vi kan bära som dyrbara smycken. För den äkta lyckan kommer inifrån, från hjärtat. Och om man har den så spelar ful-lyckan ingen roll. Den är ju bara utsmyckning och kanske tröst och flyktig glädje.

 

Ju mindre fin-lycka man har desto mer ful-lycka behöver man tror jag. Och ju mer ful-lycka man har desto svårare kanske det kan vara att upptäcka fin-lyckan. Att våga hoppa, våga stanna upp, våga andas. Det är så många som talar om sommarställen och semestrar och helger som andningshål. Men andas de inte alls alla de andra dagarna då undrar jag? Jag vill att alla ska få andas alla dagar. För om man andas blir det ju lättare att leva. Vi måste våga mer än vi törs. Krypa in i puppan och lösa upp oss så att vi kan komma ut som fjärilar. Och vi måste erkänna för oss själva att vi inte alltid är glada. Vi kan vara ledsna, besvikna, arga, trötta, sura, irriterade, tacksamma, förälskade, förtvivlade, upphetsade, kåta, glada, sorgsna, lite huller om buller och hur som helst och mer eller mindre olika dagar. Men vi kan känna en större eller mindre frid med oss själva och med världen. Vi kan hitta vår plats. Och då är det lättare att klara av det jobbiga. Och lättare att känna lyckan. Det handlar mycket om sinnesro. 

 

Tänk om man kan fundera på vad man vill minnas, vad man vill samla för minnen, och så försöker man skapa dem. Så klart att man inte alltid kan göra det och ibland känns ju allt hopplöst. Jag vet mycket om sorg och smärta. Men ibland. Lite som att man kan köpa saker. Jag kommer alltid att minnas vitsippsutflykterna och när Dennis bjöd mig på picknick i ett träd eller den där kvällen när vi gick ut med facklor i månskenet eller när vi paddlade ut bland näckrosorna. De stunderna är värda så mycket mer än alla vackra brickor och kannor jag hittar på Tradera. Eller vilken altan som helst.

 

Jag vill faktiskt mycket hellre dansa och älska med min man än jobba mycketmycket så jag har råd med en flashig bil och ett stort hus och en resa långt bort. Om jag måste välja. Det är klart att det skulle vara skönt att veta att bilen håller ihop och att jag har råd att tanka. Det vet jag inte alltid och det är inte roligt. Men det tar aldrig övehanden. Och jag älskar att resa men jag behöver inte för att bli hel eller för att känna mig lycklig. Det gäller att hitta balansen mellan ful-lyckan och fin-lyckan så man inte går vilse i ful-lyckan och fastnar i rondellvärlden. Och om man känner balans och harmoni och samtidigt har råd med alla stora, dyra saker är det ju fantastiskt. Men bara om man samtidigt får plats med kärleken och har förmågan att njuta av det lilla. För det är egentligen det som är det stora.

 

Nu ska jag bjuda min älskling på kaffe och rabarberpaj på en filt i gräset och det blir jag alldeles glad av att tänka på. Fin-lycka. Och sen kommer alla barn hem från skolan och det är lika härligt varje dag. Det spelar ingen roll om de är trötta och sura och jobbiga eller glada och spralliga för de är alltid vår fin-lycka. 

 

Vad vill du minnas när du blir äldre? Jag tror inte många gamla människor grämer sig över att de inte jobbade mer. Vad vill du minnas när du blir äldre? Det är en fin fråga att ta med sig och fundera på ibland. Den kan göra att man bygger om sitt liv.